Kristendom utan kors – finns den?

I våra dagar diskuteras korsets betydelse som symbol flitigt. Vissa hävdar att
man inte ska göra så mycket väsen av korset, eftersom somliga kan bli stötta.
Andra menar att korset står för själva centrum i den kristna tron och aldrig får
förnekas. Dess betydelse lyfts fram alldeles för lite i vår sekulariserade tid.
Vad säger Nya testamentet själv i denna fråga?
Paulus, den störste bland apostlarna svävar inte på målet vad gäller korset:
Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som
räddas är det en Guds kraft.” (1 Kor:1:18) Och inför sitt andra besök i Korint
bedyrar han att: ”det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus
Kristus, den korsfäste Kristus.” (2 Kor. 2:2)
Gud investerade all sin kärlek i den självutgivande handling som korset
innebär. På korset försonade HAN världen med sig själv då Jesus tog på
sig all ondska och all förbannelse. Han dog vår död för att vi skulle få leva
för evigt. Korset är omistligt! Utan korset ingen frälsning eller försoning.
Världen behöver se mer av Kristi kors och dess kraft Inte bara som en symbol
för solidaritet med förföljda kristna utan som riktningsvisare för vägen till
Gud och en påminnelse om den gudomliga kärlekens slutgiltiga seger över
ondskan.
Välkommen till våra gudstjänster och samlingar i korsets tecken i höst!

  • Klas Lindberg

Herrnhutismens andliga DNA – del 2 ”Liv i gemenskap”

zinzendorfff
Greve von Zonzendorf

På senare tid har allt fler börjat använda termen ”andligt DNA” i ett försök att analysera och beskriva en viss kristen rörelses särskilda kännetecken. Att försöka komma underfund med själva ursprunget till en rörelse är en bra metod då man letar efter de specifika egenskaper som kännetecknat och i viss mån även idag kännetecknar den. Med början i förra numret började vi att titta närmare på några faktorer som gav den kristna kyrkan nytt liv.

I den första herrnhutiska församlingsgemenskapen tog man den lutherska och nytestamentliga tanken på det allmänna prästadömet på största allvar. Det är ingen över-drift att påstå att herrnhutismen var 1700-talets radikaler. Även om, eller kanske hellre: just därför att den först och främst var en innerlig Jesusväckelse där den personliga kärleksrelationen till honom stod i centrum fick den betydande politiska och samhälleliga konsekvenser. I många stycken var man långt före sin tid, inte minst när det gällde pedagogiken och missionen, men även på församlingslivets område. Att greve Zinzendorf förespråkade ett avskaffande av all kyrklig hierarki och att titlar blev betydelselösa var i sig något oerhört radikalt. Man blev syster eller bror med varandra! Det var inte endast prästen som skulle ta ansvar för den andliga vården i församlingen. Alla deltog i omsorgen om varandra och det inrättades små grupper för att möta de andliga behoven. Bröder samlades för sig och systrar för sig. Senare delades man upp i undergrupper efter civilstånd och ålder för att alla skulle kunna tala öppet om sina behov i en förstående och varm miljö. Ingenting behövde skönmålas. Var och en skulle kunna lätta sitt hjärta utan att behöva vara rädd för att det som sagts i förtroende skulle vara ute på byn nästa dag eller missbrukas på annat sätt.

Greve Zinzendorf var noggrann med att då någon behövde förmanas, skulle det först och främst ske i en kärleksfull anda. På ett klokt och förstående sätt skulle konfidenten lotsas tillbaka på rätt väg Ingen skulle dock behöva känna sig tvingad att agera på ett visst sätt eller i strid mot sitt samvete. Alla former av tvång eller hyckleri var bannlysta.

Uppdelningen mellan män och kvinnor kan för oss nutida svenskar uppfattas som otidsenlig. Det ska ses mot bakgrund av att man levde så tätt inpå varandra hela livet att de kristna syskonen stod en närmare i många stycken än den egna familjen. Man levde stora delar av sitt liv tillsammans i särskilda hus för män och kvinnor och hade till och med ofta egna gudstjänster där män och kvinnor var skilda åt.

gravstenar
Alla ”herrnhutare” hade likadana gravstenar, kvinnor som män, fattiga som rika. Bilden är ifrån kyrkogården, eller ”Guds åker” som den kallades, i Christiansfeldt.

Det utbredda bruket på kyrkogårdarna att låta bröderna vila i jorden på ena sidan gravplatsen och systrarna på den andra vittnar om att den kristna gemenskapen med sina trossyskon gick före andra jordiska band. Kyrkogården kallades ”Guds åker”. För oss kan ett besök på en sådan genuin herrnhutisk kyrkogård te sig både gripande och märkligt.

Över den första församlingen i Herrnhut vilade en äkta och naturlig glädje. Varje besökare slogs av den helt igenom äkta uppriktigheten hos trossyskonen. Den var på ett välgörande sätt befriad från all tillgjordhet och andra konstlade religiösa uttryck. Man älskade att fira gudstjänst tillsammans. Det var inte nog med söndagens högmässa. Man träffades dagligen för att läsa bibeln tillsammans eller lyssna till någons vittnesbörd. Det viktigaste var att få prisa och tacka Gud för allt han gjort för dem. På så sätt utvecklades en levande sångskatt. Greve Zinzendorf skrev själv över 2000 sånger och psalmer (, att jämföra med Martin Luther som skrev 1000). Man blev en sjungande församling och ibland kunde man samlas endast för att sjunga lovsånger till Gud, s.k. ”Singstunde”. Man använde sig av instrument i lovsången och 1732 bildades den första blåsorkestern som också uppförde andliga konserter med bred instrumentering.

Bönen var en livsnerv i kolonin. Man bildade bönegrupper som avlöste varandra så att åtminstone någon bad under alla dygnets timmar. Bönen blev ”motorn” i allt arbete och ingenting var för litet eller för stort för att inte kunna tas upp i bön.

Christian_Bang-Children_Playing_by_a_Lake-1924-Barnen deltog också flitigt i församlingslivet. De kunde bilda små grupper som gick ut och bad i skogen eller på ängarna och delade trosupplevelser med varandra. Zinzendorf var särskilt glad över detta eftersom han av egen erfaren-het sett hur viktigt det är att barnen redan som små blir uppmuntrade att umgås med Gud. Han var oerhört skicklig på att kommunicera med barn och kunde levandegöra de bibliska berättelserna för dem utan att förfalla till enkelspåriga moralpredikningar. Barnen blev undervisade om Guds nåd. De fick hjälp att förstå försoningens djupa innebörd. För dem blev korset bilden på Guds kärlek som låtit sin älskade son dö en kvalfull död för var och en för att kunna befria dem från deras synder. Ingen gudstjänst var riktigt komplett om inte ett spädbarns joller eller skrik fått ljuda i församlingens lovsång.

Ryktena om den innerliga gemenskapen i de herrnhutiska församlingarna spreds genom grevens kontakter till kungar och furstehus runtom i Europa. Dessa uppmanade herrnhutarna att grunda liknande församlingar också i sina länder. Så fördes verket vidare i Europa. Zinzendorf sände ut herrnhutarna två och två och det var uppseendeväckande att se med vilken kraft dessa enkla hantverkare predikade evangelium och fick många anhängare överallt dit de kom.

I huset där bröderna bodde fanns det somliga som härdade sig genom att avstå från nattens vila i en säng. Man lade sig istället i halm på golvet för att vara redo att sändas ut vartsomhelst i världen. Det fanns nämligen en brinnande kallelse från Gud i kolonin att åka långt ut i världen med evangelium. Snart skulle den lilla herrnhutiska församlingen sända ut missionärer till andra sidan jordklotet. Deras insats som missionspionjärer kan inte nog uppskattas och denna period i den lutherska kyrkans historia kom att bli en av dess mest gripande. Många inspireras än idag av dessa missionärers öden till nya bragder för Gud.

Klas Lindberg

Herrnhutismens andliga DNA – del 1

herrnhutPå senare tid har allt fler börjat använda termen ”andligt DNA” i ett försök att analysera och beskriva en viss kristen rörelses särskilda kännetecken. Att försöka komma underfund med själva ursprunget till en rörelse är en bra metod då man letar efter de specifika egenskaper som kännetecknat och i viss mån även idag kännetecknar den. I det här numret och nästa kommer vi att titta närmare på några faktorer som gav den kristna kyrkan nytt liv.

För herrnhutismen framstår utan vidare Nikolaus von Zinzendorf som den viktigaste bäraren av dess ”andliga DNA”. Vi kan genom våra iakttagelser av honom som person och de värde-ringar han stod för bättre förstå själva kärnan i herrnhutismen. Vilka faktorer hade påverkat honom? Vad var det som gjorde att så många människor drogs till honom? Vilket arv lämnade han efter sig? Och till sist den kanske för oss viktigaste frågan: Vad har han att säga oss idag?
Naturligtvis kan aldrig en ensam per-son helt och hållet i sin egen person avspegla en hel rörelse, men otvetydigt fanns hos denne greve särskilda drag och karaktärsegenskaper som starkt bidrog till att just denna varma, men ibland missförstådda, väckelserörelse uppstod.
Inledningsvis vill jag understryka att jag långtifrån är någon expert på Herrnhutismen, snarare befinner jag mig på en upptäcktsresa där jag delar med mig några av mina iakttagelser under resans gång. Många av dessa upptäckter har gjort mig glad och det är inte svårt att känna sig befryndad med Nikolaus von Zinzendorf. Han var redan på sin tid långt före sin tid och har definitivt mycket att säga oss också idag!

Herrnhuts Brödramission nr 2 2013
Greve Nikolaus von Zinzendorf

Andlig längtan och total uppriktighet

Först och främst var greve Nikolaus von Zinzendorf en person som redan som liten hade en längtan efter Gud. Hans samvete var mycket känsligt och det är rörande att läsa om hur han anförtror sig åt sin moster och pratar med henne om allting, inklusive sina egna misslyckanden och synder. Hela hans gudsrelation präglas av stort allvar från barndomen och livet igenom. Då han som barn vandrade ensam fram och tillbaka i de stora slottsgemaken samtalade han med Jesus som till en bror och berättade för honom om sina svårigheter, glädjeämnen och planer. På så vis lade sig mycket till rätta och hans gudsrelation blev allt innerligare. Det berättas att han i unga år skrev små brev till Jesus som han sedan lät fara iväg med vinden. De innehöll barnsliga men mycket uppriktiga böner. En gång stod han framför några tomma stolar och höll en liten predikan. Några svenska soldater som kommit för att plundra godset blev så rörda av den lille pojkens predikan att de gick vidare utan att ha gjort någon skada. Berömt är också det tillfälle då han i vuxen ålder på konstmuseet i Düsseldorf står inför en tavla som föreställer den törnekrönte Kristus, målad av Domenico Feti med undertexten: ”Detta led jag för dig! Men vad har du gjort för mig?” Han hade sedan länge haft som sitt livsprogram att tjäna Gud och verka för hans rikes utbredande, men dessa ord berörde honom djupt ochhan tvingades erkänna att han inte hade något bra svar på frågan. Han bestämde sig för att i allt sätta Kristus främst och enbart tjäna Honom. Det fanns en hängivenhet hos honom som inte nöjde sig med en ytlig förståelse av vad det innebär att vara en kristen. Han ville leva nära sin Frälsare och Herre.

Ödmjukhet och tolerans

Zinzendorf hade fått en gedigen luthersk uppfostran framförallt genom sin mormor Henriette Katherine von Gersdorf. Hon stod i tät kontakt med de framstående pietistiska ledarna, Jacob Philip Spener och August Hermann Francke. Efter faderns tidiga död och moderns omgifte var det hos henne som grunden för hans framtid lades. Hon var angelägen om att den lille greven skulle bli bevarad från högmod över sin höga börd och så tidigt som möjligt ta sin frälsning och gudsrelation på största allvar. Därför skickade hon honom redan som tioåring till en av Franckes skolor med orden att man inte skulle spara med riset på honom när man ansåg att det behövdes. Francke menade att barn inte skulle ägna sig åt lek och bus. Istället borde de uppmuntras till att göra bot och leva i allvarlig omvändelse. Det hände många gånger att den lille greven som var impulsiv och ett litet brushuvud bröt mot dessa hårda regler. Då agades han inför sina kamrater eller fick åsneöron påhängda och skickades ut på gatan för att skämmas. Eftersom han avskydde tvång bar det honom att gå in under dessa stränga regler. Men han valde ändå att lyda sina föräldrar eftersom han var övertygad att det var vad Gud förväntade sig av honom.
Då han blev äldre utvecklades relationen med Francke. Han hade långa och förtroliga samtal med honom. Trots detta hamnade han till slut på pietisternas kättarlista. Det kan ha att göra med att han inte delade deras stränga syn på dans, ridning eller fäktning, som pietisterna ansåg för ett syndens verk. Zinzendorf var greve och insåg att för att kunna nå adeln måste vara förtrogen med deras seder. Även vad gäller bruket av vin och tobak var Zinzendorf tolerant.

Förlåtelse och försoning

Trots att Zinzendorf upplevt så smärt-samma erfarenheter av pietistisk trångsynthet blev han aldrig bitter. Inte ens den förmyndare som föräldrarna över-lämnat ansvaret för den unga pojken till och som visade sig vara en ytterst svekfull person kunde få honom att förfalla till självömkan eller till att hysa agg. Att leva i förlåtelse blev för honom en livsprincip. Alla dessa erfarenheter av missförstånd, falska beskyllningar och andra motgångar ledde honom in i ett rikt böneliv. Han till-bringade timmar dagligen i bön. Ingen av dem han mötte kunde undgå att gripas av den starka Kristuslikhet som han utstrålade.
Han ansåg inte som sin uppgift att gå fram med pekpinnar. Men i sina kärleksfulla förmaningar var han oerhört rak. Dessa förmaningar skedde av ren omsorg. Han ville inget hellre än att hjälpa dem som vände sig till honom att få en innerlig och förtröstansfull relation med den Uppståndne. Ibland hände det dock att dem som han för-sökte hjälpa, missförstod honom och vände sig emot honom. Ingenting kunde dock slå ner hans mod. Hans djupa längtan var att Guds rike skulle ta allt mer gestalt i hans eget liv. Han var alltid medveten om sin egen synd och sitt behov av nåd och förlåtelse. Det hjälpte honom att bemöta andra ödmjukt och utan fördömelse.
När Anden föll på den församlade skaran i Herrnhut den 13 augusti 1727 var det ett försoningsverk utan motstycke. Dessa olika grupper som samlats, lutheraner, reformerta och avlöpare till de böhmiska bröderna med flera förföljda grupper hade under en period nästan slitit sönder varandra i olika lärostrider. Redan på vägen till den utlysta nattvardsgången greps de plötsligt av en innerlig och stark kärlek till varandra. Efter en gemensam syndabekännelse och det efterföljande nattvardsfirandet såg de på varandra i ett helt nytt ljus. Alla murar var borta. De började till-tala varandra med ett ”du”. Nu var de systrar och bröder. Hierarkier lades åt sidan och plötsligt såg de hela världen som sitt arbetsfält. Alla måste få ta del av den kärlek de själva fått ta emot av deras älskade Frälsare! Man skulle kunna säga att hela den herrnhutiska väckelsen föddes ur en mäktig försoningsakt som förenade kristna från olika läger i en innerlig, djup och varaktig kristen syskonkärlek. Zinzendorf sammanfattade denna viktiga händelse som brukar betecknas som Herrnhutismens födelsedag: ”Vi lärde oss att älska.”

Lära och liv

duvaGreve Zinzendorf var lutheran i djupet av sin själ. Han var tryggt förankrad i Guds nåd och svävade aldrig på målet vad gäller rättfärdiggörelsen genom tro. Ingen seriös luthersk teolog ifrågasätter Zinzendorfs andliga hemvist i den evangelisk-lutherska fåran. Den var ett med honom, men läran fick aldrig ställas över den kärleksfulla tillämpningen av densamma. Läran behövde omsättas i liv. Han hade svårt för att förlika sig med alla de ändlösa teologiska stridigheter som ständigt pågick bland reformatorernas företrädare. I hans ögon tycktes de komma allt längre från varandra ju mer de diskuterade lärofrågor. För honom var det viktigaste att ha en innerlig tillitsfull relation till Frälsaren, något som varje kristen borde eftersträva. Utan kärlek faller den kristna tron platt till marken. Han förkunnade ingen syndfrihetslära. Tvärtom var han mer medveten om sin egen synd än vad de flesta är idag. Han ansåg att det var viktigare att för-stå djupet av sin egen skuld än att på-peka andras fel och brister. En öppen bekännelse av synd inför Gud och trossyskonen gjorde vägen fri för den helige Ande att verka, menade han. Då röjdes all prestige undan och alla blev jämlikar inför Gud.
Det viktiga var att hjälpa människor att se den Korsfäste och Törnekrönte för sin inre syn och i tron ta Honom till sitt hjärta.
Den kristliga kärleken mellan trossyskonen var vägen att realisera Guds rike på jorden. Den var från början till slut att Guds verk genom den helige Ande. Där Anden fick verka skulle människor föras till Gud. Alla initiativ som togs av församlingen i Herrnhut föregicks av perioder av bön. Man ville inte verka på en plats där Guds Ande inte först förberett marken.
I denna kristna gemenskap var kärleken och glädjen stor. Herrnhutismen har alltid kallats en ”glad kristendom”. Herrnhutismen präglades av en påtaglig livsbejakelse och innerlighet. Fort-sättning följer i nästa nummer.

Klas Lindberg