Den herrnhutiska missionen i Tanzania

Evangeliska Brödraförsamlingen Stockholm har inlett ett nytt missionsprojekt i Tanzania. Läs här om hur den

Den så klassiska symbolen för alla brödraförsamlingar, Herrnhuts Lamm, vid prästseminariet och bibelskolan i Lutengano
Den så klassiska symbolen för alla brödraförsamlingar, Herrnhuts Lamm, vid prästseminariet och bibelskolan i Lutengano

herrnhutiska missionen i Tanzania sett ut fram tills idag.

Herrnhutisk mission kom till Tanzania första gången 1891 genom de tyska missionärerna Theodor Meyer och Georg Martin. De slog sig ner

på den lilla orten Rungwe i södra Tanzania som ligger på 1700 m höjd ö h och vars klimat påminner om nordeuropeisk sommar. Man köpte drygt 24 kvadratkilometer mark för att dels bygga en missionsstation på, dels skapa förutsättningar för framtida försörjning av verksamheten i form av framförallt teodling. Idag odlas bananer och avokados på samma mark och bidrar till finansieringen av verksamheten. Den första tiden ägnades uteslutande åt bön. Ett bönhus byggdes och tio år senare började man predika evangeliet. Mellan 1901 och 1904 lyckades man inte få någon enda person att vilja bli döpt eller avgöra sig för Kristus. Först 1906 döptes den första tanzaniern, en kvinna som varit sjuk och blivit botad genom missionärernas medicin. Man måste beundra pionjärernas uthållighet! Ett nytt distrikt skapades, Kyela, drygt 40 kilometer därifrån, men med helt annat klimat eftersom det ligger på en lägre höjd.  Kyrkor byggdes i Ipiyana och Mwayw, Kwimbila, en ny missionsstation någon mil bort,

Clement Mwaitebele överlämnar en kinga till Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm
Clement Mwaitebele överlämnar en kinga till Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm

Lutengano och en medicinsk klinik i Isoko. Också i Utengwole byggdes en tysk missionsstation. man startade en teplantage i Rungwe och en i Kwimbila.

Idag har denna kyrka, som startade under så blygsamma förutsättningar närmare 800 000 medlemmar. Framförallt i den södra och sydvästra provinsen har det skett en stor tillväxt. Som en jämförelse kan nämnas att den lutherska kyrkan som startades tidigare idag har ett medlemsantal på 6 miljoner.

1967- 68 tog tanzanierna över ledarskapet själva. Tidigare hade den herrnhutiska kyrkan, eller som de kallar sig själva, ”The Moravian Church” i Tanzania letts av tyska superintendenter. Vid denna tidpunkt hade man 60 000 medlemmar. Att afrikanerna själva fick leda sin kyrka visade sig alltså vara en mycket viktig åtgärd för att kyrkan skulle börja växa på allvar. Den har alltså sedan 1968 mer än tolvdubblats i storlek!

Idag satsar man mycket på odlingar av olika slag, yrkesutbildning med praktisk inriktning som kan innebära framtida försörjningsmöjligheter. Tyvärr åtnjuter man inte längre något regelbundet understöd från Tyskland, förutom satsningar på enskilda projekt vilka uppgår till ca 20 000 Euro årligen. De flesta satsningar måste  man söka efter ekonomiskt bistånd till på annat håll.

Klas Lindberg

 

Församlingsplantering, kohuvudsoppa och frihetsglädje i Albanien

Under den mörkaste tiden på året – domsöndagstid begav sig två representanter från den Evangeliska Brödraförsamlingen i Sverige, Klas Lindberg från Stockholm och Mike Boije från Göteborg ut på missionsresa till Albanien inbjudna av den lutherska herrnhutiska kyrkan i Tirana och Pogradec.

Kontakten hade knutits på sommarens synod I Königsfeld och syftet med resan var att fördjupa relationerna med trossyskonen i Albanien och uppmuntra till evangelisation. I bibeln kallas Albanien Illyrien. Språket är unikt i Europa och antas härstamma från etruskerna, ett folk som krossades av romarna.

Albanien tillhör ett av de länder som varit mest stängt för evangelium. Under den Enver Hoxha regeringstid från 1944 till hans död 1985 kriminaliserades all religionsutövning och ateismen upphöjdes till enda norm. Idag räknar sig ungefär 50 % av Albaniens 3,5 miljoner invånare som muslimer, 20 % katoliker, 20 % albansk-ortodoxa och resterande 10 % är protestanter eller tillhör andra grupper. De flesta är dock bara troende till namnet. Man firar ofta både muslimska och kristna högtider i samma familj. Under Hoxhas hårda styre led de kristna svårt. Framförallt katolikerna fick många martyrer. De allra flesta som idag är mellan ca 25 och 68 tvingades leva sina liv utan någon som helst kunskap om vad den kristna tron handlar om. Biblar var totalt förbjudna att inneha.

I denna andligt sterila miljö fick några kvinnor, Vjolica Mazi och Viola Grillo möta Gud. De sökte efter en andlig gemenskap. Efter murens fall kom en herrnhutisk missionär från Christiansfeld i Danmark till Tirana. Han blev deras andlige fader. En ny herrnhutisk gemenskap kunde sakta växa fram. Dessa kvinnor började undervisa barnen omkring sig. Idag har de vuxit upp till vuxen ålder och tar ansvar i församlingen på olika sätt, alltmedan barnen fortsätter att strömma till kyrkornas barnverksamhet.

Idag finns det herrnhutiska församlingar på fem platser i Albanien, trots att man inte har någon präst. Prästen Jörgen Beutler från Christiansfeld Danmark besöker Albanien en gång i kvartalet och handhar då sakramenten, döper och delar ut nattvarden och undervisar dem i Guds ord.

Det var en stor glädje att få predika i dessa församlingar med så många barn och ungdomar. Den personliga förbönen efter gudstjänsten rörde många djupt och det kanske blev vårt viktigaste bidrag till att uppbygga människorna i deras tro.

Några dagar efter vårt besök skulle man fira ett viktigt jubileum. Den 28 november var det exakt hundra år sedan man skakade av sig det ottomanska väldet. Hela landet var prytt med den albanska flaggan, den svarta dubbelörnen på röd botten.

Man firade den store Skanderbeg (bilden) som levde på 1400-talet och som besegrade ottomanerna i upprepade strider. Han har på senare år upphöjts till nationalhjälte och hans jättelika svärd visades på Nationalmuseet i Tirana. Efter ett specialbesök i museet blev vi intervjuade av den nationella TV-kanalen och fanns med som ett nyhetsinslag i deras nyhetsutsändningar på kvällen.

På fredagen åkte vi iväg på vindlande vägar över bergen till den vackra staden Pogradec som ligger vid en stor sjö. Församlingen där leddes av ett ungt par med tidigare muslimsk bakgrund. Vi njöt av det fina sommarvädret, men nätterna var kalla med ca 13 grader inomhus. På morgonen bad vi om att få äta en typisk albansk frukost. De tog oss med till en liten sylta där det serverades stora portioner kohuvudsoppa. Allt ovanför bogen togs tillvara, kinder, tunga, nos, läppar, ögonlock etc. Den kraftiga frukosten som åts med vitt bröd och vatten smakade mycket gott, men några bitar vitt kött med slapp konsistens verkade innehålla ovanligt mycket fett och tillhörde inte favoriterna. Det visade sig vara bitar av hjärnan.

Albanien är ett av få länder i Europa med rejäl ekonomisk tillväxt, närmare 12 % per år, men det sker från den näst lägsta utgångspunkten i Europa. Endast Moldavien är fattigare. En hårklippning kostar 25 kronor!

Vi mötte underbara trossyskon i Albanien. De visade oss en stor generositet och värma. Sällan har jag upplevt en så avspänd gemenskap med andra kristna och sällan har jag skrattat så mycket som vi gjorde då vi vandrade på Tiranas gator. Våra syskon längtar efter mer gemenskap med oss och vi har så mycket att lära av dem. Vi behöver varandra.

Klas Lindberg