Bönen i Herrnhut

När man hör människor ifrån andra samfund tala om Herrnhut märker man en sak: Herrnhut är känd som den plats där man bad i över hundra år i sträck!

Herrnhut är en historisk plats. Utifrån Herrnhut sändes missionärer som kom att påverka världen. Bland annat hade man med sin mission och förkunnelse inflytande på några av de män som var med och


Men vad var det egentligen som hände där nere i Herrnhut för snart 300 år sedan?
formade den amerikanska konstitutionen. I Herrnhut hade man ett kontinuerligt bönemöte som varade över hundra år i sträck.

HerrnhutSepia

Kanske inte alla känner till just staden Herrnhut, men påfallande många kristna från olika samfund runt om i världen har hört om den där platsen i Tyskland där man bad i över hundra år i sträck. Många unga kristna i Sverige åker idag till en plats i USA som kallas ”International House of Prayer” i Kansas City där bön har pågått dygnet runt i över tio år nu. Där nämns Herrnhut och ”the Moravian Church” som det herrnhutiska samfundet kallas som en viktig inspirationskälla. Gemensamt för alla dessa människor som inspireras av bönen i Herrnhut är att man har upptäckt att det händer saker när man ber!

Nikolaus Ludwig von Zinzendorf

Nikolaus Ludwig von Zinzendorf

Nikolaus Ludwig von Zinzendorf, född 1700, tog under det tidiga 1720-talet emot böhmiska och mähriska (nuvarande Tjeckien) flyktingar ledda av Christian David. Christians flammande förkunnelse hade samlat hundratals till lovsång och bön. Man gick från dörr till dörr för att vinna andra för Kristus. Snart inleddes förbud mot dessa bönesamlingar som förlöjligades och de väckta förföljdes. De spärrades in i fängelser, i celler, i stall, i slottstorn, etc. En del fick arbeta längs vägarna, fastkedjade i kedjor. Andra skickades iväg till platser långt bort där det var svårt att finna arbete. Till slut blev emigration enda lösningen. Man flydde, berövade alla sina ägodelar, vilket ofta var betydande summor.

Dessa fann en tillflyktsort hos greve Zinzendorf och fick tillåtelse att bygga en koloni på hans mark. Christian David kallade den för ”Herrnhut” (=Herrens beskydd). Ryktet om Herrnhut spred sig och snart kom andra kristna flyktingar från många platser. De representerade olika kristna trosriktningar. Snart uppstod konflikter mellan dessa. Zinzendorf insåg att han var tvungen att göra något åt saken och flyttade helt enkelt ned till Herrnhut och inledde samtal med några av ledarna. Den 12:e maj 1727 valde man tolv äldste med ansvar för den andliga översynen. För att hjälpa den andliga tillväxten skapade man ”Bunden”, ett slags små cellgrupper där man stod i en nära relation till varandra. Dessa möttes regelbundet för bön och för att dela det andliga livet. Under sommaren som följde kom man varandra närmare. Det hela kulminerade i en händelse den 13:e augusti samma år, som förändrade allt.

Christian David

Christian David

Dagen började med att pastor Rothe talade om den heliga nattvarden, och sedan annonserade att det skulle hållas nattvard samma dag. Under nattvardsfirandet bad greve Zinzendorf förbönen. Han bad om hjärtats enhet och att alla skulle ha en fast och orubblig grund i Kristi blod och kors och sist om väckelse. Man bad varandra om förlåtelse och pastorn Johann Lukas Süss ledde de närvarande i en syndabekännelse och uttalade därefter förlåtelseorden. Alla tolv runt bordet upplevde starkt att deras hjärtan fylldes med frid och glädje i den Helige Ande på ett sätt som de aldrig hade erfarit tidigare och de drogs till varandra i en kärleksfull enhet.

Under de två veckor som följde hände åtskilligt. Bland annat blev det väckelse bland barnen. De kunde be i timmar! Men snart dök också olika hot upp.  En bybo tyckte illa om att hans dotter lekte med de väckta barnen, Zinzendorfs släktingar kallnade gentemot honom och retade sig på hans verksamhet. I grannbyarna förbjöds invånarna att besöka någon av de Herrnhutiska gudstjänsterna, och när två män begav sig till ett grannområde för att hålla ett möte blev den ene arresterad och satt i fängelse i Zittau. Dessa händelser bland flera gjorde människorna i Herrnhut övertygade om behovet av obruten bön för Herrnhut. Herrnhut betyder också både ”under Herrens beskydd/vakt” och ”på Herrens vakt”. Inspirerade av 2 Mos 29 och 3 Mos 6:13 delade man den 27:e augusti 1727 upp tiden från midnatt till midnatt upp mellan 24 män och 24 kvinnor

På Hutberg byggdes detta torn till skydd mot dåligt väder för de som bad.

På Hutberg byggdes detta torn till skydd mot dåligt väder för de som bad.

på ett sådant sätt att var och en av dem skulle tillbringa en timme i förbön för att sedan avlösas av den andre. Denna bön sägs ha pågått oavbrutet ända fram till 1847. Genom årtiondena deltog hundratals i deras bönemöten (alltså inte den kontinuerliga bönevakten, utan de vanliga

mötena). Många förundrades över den starka gudsnärvaron och kunde sjunga och ligga på golvet inför Gud i upp till sex-åtta timmar!

Det var utifrån dessa händelser som väckelsen spred sig från Herrnhut. Man blev den första protestantiska rörelse som sände

ut missionärer. 65 år efter denna händelse hade man sänt ut över 300 missionärer över hela världen, bland annat till Danska Västindien och till Grönland. Några av dessa missionärer hade fått nöd för slavarna på Jamaica. Enda problemet för dem var att de inte kunde ta sig till Karibien utan att själva vara slavar. Lösningen? De lät sälja sig som slavar! Det är ingenting man gör lättvindigt. För något sådant krävs en stor portion av Guds kärlek! Allt det här är helt klart häpnadsväckande, men också otroligt uppmuntrande! Jag har nämligen läst i Bibeln att Gud är densamme, igår, idag och i evighet!

Christoffer Ahlbäck

Taggar: , , , , , , ,