Kristendom utan kors – finns den?

I våra dagar diskuteras korsets betydelse som symbol flitigt. Vissa hävdar att
man inte ska göra så mycket väsen av korset, eftersom somliga kan bli stötta.
Andra menar att korset står för själva centrum i den kristna tron och aldrig får
förnekas. Dess betydelse lyfts fram alldeles för lite i vår sekulariserade tid.
Vad säger Nya testamentet själv i denna fråga?
Paulus, den störste bland apostlarna svävar inte på målet vad gäller korset:
Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som
räddas är det en Guds kraft.” (1 Kor:1:18) Och inför sitt andra besök i Korint
bedyrar han att: ”det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus
Kristus, den korsfäste Kristus.” (2 Kor. 2:2)
Gud investerade all sin kärlek i den självutgivande handling som korset
innebär. På korset försonade HAN världen med sig själv då Jesus tog på
sig all ondska och all förbannelse. Han dog vår död för att vi skulle få leva
för evigt. Korset är omistligt! Utan korset ingen frälsning eller försoning.
Världen behöver se mer av Kristi kors och dess kraft Inte bara som en symbol
för solidaritet med förföljda kristna utan som riktningsvisare för vägen till
Gud och en påminnelse om den gudomliga kärlekens slutgiltiga seger över
ondskan.
Välkommen till våra gudstjänster och samlingar i korsets tecken i höst!

  • Klas Lindberg

Herrnhutismens andliga DNA – del 2 ”Liv i gemenskap”

zinzendorfff
Greve von Zonzendorf

På senare tid har allt fler börjat använda termen ”andligt DNA” i ett försök att analysera och beskriva en viss kristen rörelses särskilda kännetecken. Att försöka komma underfund med själva ursprunget till en rörelse är en bra metod då man letar efter de specifika egenskaper som kännetecknat och i viss mån även idag kännetecknar den. Med början i förra numret började vi att titta närmare på några faktorer som gav den kristna kyrkan nytt liv.

I den första herrnhutiska församlingsgemenskapen tog man den lutherska och nytestamentliga tanken på det allmänna prästadömet på största allvar. Det är ingen över-drift att påstå att herrnhutismen var 1700-talets radikaler. Även om, eller kanske hellre: just därför att den först och främst var en innerlig Jesusväckelse där den personliga kärleksrelationen till honom stod i centrum fick den betydande politiska och samhälleliga konsekvenser. I många stycken var man långt före sin tid, inte minst när det gällde pedagogiken och missionen, men även på församlingslivets område. Att greve Zinzendorf förespråkade ett avskaffande av all kyrklig hierarki och att titlar blev betydelselösa var i sig något oerhört radikalt. Man blev syster eller bror med varandra! Det var inte endast prästen som skulle ta ansvar för den andliga vården i församlingen. Alla deltog i omsorgen om varandra och det inrättades små grupper för att möta de andliga behoven. Bröder samlades för sig och systrar för sig. Senare delades man upp i undergrupper efter civilstånd och ålder för att alla skulle kunna tala öppet om sina behov i en förstående och varm miljö. Ingenting behövde skönmålas. Var och en skulle kunna lätta sitt hjärta utan att behöva vara rädd för att det som sagts i förtroende skulle vara ute på byn nästa dag eller missbrukas på annat sätt.

Greve Zinzendorf var noggrann med att då någon behövde förmanas, skulle det först och främst ske i en kärleksfull anda. På ett klokt och förstående sätt skulle konfidenten lotsas tillbaka på rätt väg Ingen skulle dock behöva känna sig tvingad att agera på ett visst sätt eller i strid mot sitt samvete. Alla former av tvång eller hyckleri var bannlysta.

Uppdelningen mellan män och kvinnor kan för oss nutida svenskar uppfattas som otidsenlig. Det ska ses mot bakgrund av att man levde så tätt inpå varandra hela livet att de kristna syskonen stod en närmare i många stycken än den egna familjen. Man levde stora delar av sitt liv tillsammans i särskilda hus för män och kvinnor och hade till och med ofta egna gudstjänster där män och kvinnor var skilda åt.

gravstenar
Alla ”herrnhutare” hade likadana gravstenar, kvinnor som män, fattiga som rika. Bilden är ifrån kyrkogården, eller ”Guds åker” som den kallades, i Christiansfeldt.

Det utbredda bruket på kyrkogårdarna att låta bröderna vila i jorden på ena sidan gravplatsen och systrarna på den andra vittnar om att den kristna gemenskapen med sina trossyskon gick före andra jordiska band. Kyrkogården kallades ”Guds åker”. För oss kan ett besök på en sådan genuin herrnhutisk kyrkogård te sig både gripande och märkligt.

Över den första församlingen i Herrnhut vilade en äkta och naturlig glädje. Varje besökare slogs av den helt igenom äkta uppriktigheten hos trossyskonen. Den var på ett välgörande sätt befriad från all tillgjordhet och andra konstlade religiösa uttryck. Man älskade att fira gudstjänst tillsammans. Det var inte nog med söndagens högmässa. Man träffades dagligen för att läsa bibeln tillsammans eller lyssna till någons vittnesbörd. Det viktigaste var att få prisa och tacka Gud för allt han gjort för dem. På så sätt utvecklades en levande sångskatt. Greve Zinzendorf skrev själv över 2000 sånger och psalmer (, att jämföra med Martin Luther som skrev 1000). Man blev en sjungande församling och ibland kunde man samlas endast för att sjunga lovsånger till Gud, s.k. ”Singstunde”. Man använde sig av instrument i lovsången och 1732 bildades den första blåsorkestern som också uppförde andliga konserter med bred instrumentering.

Bönen var en livsnerv i kolonin. Man bildade bönegrupper som avlöste varandra så att åtminstone någon bad under alla dygnets timmar. Bönen blev ”motorn” i allt arbete och ingenting var för litet eller för stort för att inte kunna tas upp i bön.

Christian_Bang-Children_Playing_by_a_Lake-1924-Barnen deltog också flitigt i församlingslivet. De kunde bilda små grupper som gick ut och bad i skogen eller på ängarna och delade trosupplevelser med varandra. Zinzendorf var särskilt glad över detta eftersom han av egen erfaren-het sett hur viktigt det är att barnen redan som små blir uppmuntrade att umgås med Gud. Han var oerhört skicklig på att kommunicera med barn och kunde levandegöra de bibliska berättelserna för dem utan att förfalla till enkelspåriga moralpredikningar. Barnen blev undervisade om Guds nåd. De fick hjälp att förstå försoningens djupa innebörd. För dem blev korset bilden på Guds kärlek som låtit sin älskade son dö en kvalfull död för var och en för att kunna befria dem från deras synder. Ingen gudstjänst var riktigt komplett om inte ett spädbarns joller eller skrik fått ljuda i församlingens lovsång.

Ryktena om den innerliga gemenskapen i de herrnhutiska församlingarna spreds genom grevens kontakter till kungar och furstehus runtom i Europa. Dessa uppmanade herrnhutarna att grunda liknande församlingar också i sina länder. Så fördes verket vidare i Europa. Zinzendorf sände ut herrnhutarna två och två och det var uppseendeväckande att se med vilken kraft dessa enkla hantverkare predikade evangelium och fick många anhängare överallt dit de kom.

I huset där bröderna bodde fanns det somliga som härdade sig genom att avstå från nattens vila i en säng. Man lade sig istället i halm på golvet för att vara redo att sändas ut vartsomhelst i världen. Det fanns nämligen en brinnande kallelse från Gud i kolonin att åka långt ut i världen med evangelium. Snart skulle den lilla herrnhutiska församlingen sända ut missionärer till andra sidan jordklotet. Deras insats som missionspionjärer kan inte nog uppskattas och denna period i den lutherska kyrkans historia kom att bli en av dess mest gripande. Många inspireras än idag av dessa missionärers öden till nya bragder för Gud.

Klas Lindberg

Herrnhutismens andliga DNA – del 1

herrnhutPå senare tid har allt fler börjat använda termen ”andligt DNA” i ett försök att analysera och beskriva en viss kristen rörelses särskilda kännetecken. Att försöka komma underfund med själva ursprunget till en rörelse är en bra metod då man letar efter de specifika egenskaper som kännetecknat och i viss mån även idag kännetecknar den. I det här numret och nästa kommer vi att titta närmare på några faktorer som gav den kristna kyrkan nytt liv.

För herrnhutismen framstår utan vidare Nikolaus von Zinzendorf som den viktigaste bäraren av dess ”andliga DNA”. Vi kan genom våra iakttagelser av honom som person och de värde-ringar han stod för bättre förstå själva kärnan i herrnhutismen. Vilka faktorer hade påverkat honom? Vad var det som gjorde att så många människor drogs till honom? Vilket arv lämnade han efter sig? Och till sist den kanske för oss viktigaste frågan: Vad har han att säga oss idag?
Naturligtvis kan aldrig en ensam per-son helt och hållet i sin egen person avspegla en hel rörelse, men otvetydigt fanns hos denne greve särskilda drag och karaktärsegenskaper som starkt bidrog till att just denna varma, men ibland missförstådda, väckelserörelse uppstod.
Inledningsvis vill jag understryka att jag långtifrån är någon expert på Herrnhutismen, snarare befinner jag mig på en upptäcktsresa där jag delar med mig några av mina iakttagelser under resans gång. Många av dessa upptäckter har gjort mig glad och det är inte svårt att känna sig befryndad med Nikolaus von Zinzendorf. Han var redan på sin tid långt före sin tid och har definitivt mycket att säga oss också idag!

Herrnhuts Brödramission nr 2 2013
Greve Nikolaus von Zinzendorf

Andlig längtan och total uppriktighet

Först och främst var greve Nikolaus von Zinzendorf en person som redan som liten hade en längtan efter Gud. Hans samvete var mycket känsligt och det är rörande att läsa om hur han anförtror sig åt sin moster och pratar med henne om allting, inklusive sina egna misslyckanden och synder. Hela hans gudsrelation präglas av stort allvar från barndomen och livet igenom. Då han som barn vandrade ensam fram och tillbaka i de stora slottsgemaken samtalade han med Jesus som till en bror och berättade för honom om sina svårigheter, glädjeämnen och planer. På så vis lade sig mycket till rätta och hans gudsrelation blev allt innerligare. Det berättas att han i unga år skrev små brev till Jesus som han sedan lät fara iväg med vinden. De innehöll barnsliga men mycket uppriktiga böner. En gång stod han framför några tomma stolar och höll en liten predikan. Några svenska soldater som kommit för att plundra godset blev så rörda av den lille pojkens predikan att de gick vidare utan att ha gjort någon skada. Berömt är också det tillfälle då han i vuxen ålder på konstmuseet i Düsseldorf står inför en tavla som föreställer den törnekrönte Kristus, målad av Domenico Feti med undertexten: ”Detta led jag för dig! Men vad har du gjort för mig?” Han hade sedan länge haft som sitt livsprogram att tjäna Gud och verka för hans rikes utbredande, men dessa ord berörde honom djupt ochhan tvingades erkänna att han inte hade något bra svar på frågan. Han bestämde sig för att i allt sätta Kristus främst och enbart tjäna Honom. Det fanns en hängivenhet hos honom som inte nöjde sig med en ytlig förståelse av vad det innebär att vara en kristen. Han ville leva nära sin Frälsare och Herre.

Ödmjukhet och tolerans

Zinzendorf hade fått en gedigen luthersk uppfostran framförallt genom sin mormor Henriette Katherine von Gersdorf. Hon stod i tät kontakt med de framstående pietistiska ledarna, Jacob Philip Spener och August Hermann Francke. Efter faderns tidiga död och moderns omgifte var det hos henne som grunden för hans framtid lades. Hon var angelägen om att den lille greven skulle bli bevarad från högmod över sin höga börd och så tidigt som möjligt ta sin frälsning och gudsrelation på största allvar. Därför skickade hon honom redan som tioåring till en av Franckes skolor med orden att man inte skulle spara med riset på honom när man ansåg att det behövdes. Francke menade att barn inte skulle ägna sig åt lek och bus. Istället borde de uppmuntras till att göra bot och leva i allvarlig omvändelse. Det hände många gånger att den lille greven som var impulsiv och ett litet brushuvud bröt mot dessa hårda regler. Då agades han inför sina kamrater eller fick åsneöron påhängda och skickades ut på gatan för att skämmas. Eftersom han avskydde tvång bar det honom att gå in under dessa stränga regler. Men han valde ändå att lyda sina föräldrar eftersom han var övertygad att det var vad Gud förväntade sig av honom.
Då han blev äldre utvecklades relationen med Francke. Han hade långa och förtroliga samtal med honom. Trots detta hamnade han till slut på pietisternas kättarlista. Det kan ha att göra med att han inte delade deras stränga syn på dans, ridning eller fäktning, som pietisterna ansåg för ett syndens verk. Zinzendorf var greve och insåg att för att kunna nå adeln måste vara förtrogen med deras seder. Även vad gäller bruket av vin och tobak var Zinzendorf tolerant.

Förlåtelse och försoning

Trots att Zinzendorf upplevt så smärt-samma erfarenheter av pietistisk trångsynthet blev han aldrig bitter. Inte ens den förmyndare som föräldrarna över-lämnat ansvaret för den unga pojken till och som visade sig vara en ytterst svekfull person kunde få honom att förfalla till självömkan eller till att hysa agg. Att leva i förlåtelse blev för honom en livsprincip. Alla dessa erfarenheter av missförstånd, falska beskyllningar och andra motgångar ledde honom in i ett rikt böneliv. Han till-bringade timmar dagligen i bön. Ingen av dem han mötte kunde undgå att gripas av den starka Kristuslikhet som han utstrålade.
Han ansåg inte som sin uppgift att gå fram med pekpinnar. Men i sina kärleksfulla förmaningar var han oerhört rak. Dessa förmaningar skedde av ren omsorg. Han ville inget hellre än att hjälpa dem som vände sig till honom att få en innerlig och förtröstansfull relation med den Uppståndne. Ibland hände det dock att dem som han för-sökte hjälpa, missförstod honom och vände sig emot honom. Ingenting kunde dock slå ner hans mod. Hans djupa längtan var att Guds rike skulle ta allt mer gestalt i hans eget liv. Han var alltid medveten om sin egen synd och sitt behov av nåd och förlåtelse. Det hjälpte honom att bemöta andra ödmjukt och utan fördömelse.
När Anden föll på den församlade skaran i Herrnhut den 13 augusti 1727 var det ett försoningsverk utan motstycke. Dessa olika grupper som samlats, lutheraner, reformerta och avlöpare till de böhmiska bröderna med flera förföljda grupper hade under en period nästan slitit sönder varandra i olika lärostrider. Redan på vägen till den utlysta nattvardsgången greps de plötsligt av en innerlig och stark kärlek till varandra. Efter en gemensam syndabekännelse och det efterföljande nattvardsfirandet såg de på varandra i ett helt nytt ljus. Alla murar var borta. De började till-tala varandra med ett ”du”. Nu var de systrar och bröder. Hierarkier lades åt sidan och plötsligt såg de hela världen som sitt arbetsfält. Alla måste få ta del av den kärlek de själva fått ta emot av deras älskade Frälsare! Man skulle kunna säga att hela den herrnhutiska väckelsen föddes ur en mäktig försoningsakt som förenade kristna från olika läger i en innerlig, djup och varaktig kristen syskonkärlek. Zinzendorf sammanfattade denna viktiga händelse som brukar betecknas som Herrnhutismens födelsedag: ”Vi lärde oss att älska.”

Lära och liv

duvaGreve Zinzendorf var lutheran i djupet av sin själ. Han var tryggt förankrad i Guds nåd och svävade aldrig på målet vad gäller rättfärdiggörelsen genom tro. Ingen seriös luthersk teolog ifrågasätter Zinzendorfs andliga hemvist i den evangelisk-lutherska fåran. Den var ett med honom, men läran fick aldrig ställas över den kärleksfulla tillämpningen av densamma. Läran behövde omsättas i liv. Han hade svårt för att förlika sig med alla de ändlösa teologiska stridigheter som ständigt pågick bland reformatorernas företrädare. I hans ögon tycktes de komma allt längre från varandra ju mer de diskuterade lärofrågor. För honom var det viktigaste att ha en innerlig tillitsfull relation till Frälsaren, något som varje kristen borde eftersträva. Utan kärlek faller den kristna tron platt till marken. Han förkunnade ingen syndfrihetslära. Tvärtom var han mer medveten om sin egen synd än vad de flesta är idag. Han ansåg att det var viktigare att för-stå djupet av sin egen skuld än att på-peka andras fel och brister. En öppen bekännelse av synd inför Gud och trossyskonen gjorde vägen fri för den helige Ande att verka, menade han. Då röjdes all prestige undan och alla blev jämlikar inför Gud.
Det viktiga var att hjälpa människor att se den Korsfäste och Törnekrönte för sin inre syn och i tron ta Honom till sitt hjärta.
Den kristliga kärleken mellan trossyskonen var vägen att realisera Guds rike på jorden. Den var från början till slut att Guds verk genom den helige Ande. Där Anden fick verka skulle människor föras till Gud. Alla initiativ som togs av församlingen i Herrnhut föregicks av perioder av bön. Man ville inte verka på en plats där Guds Ande inte först förberett marken.
I denna kristna gemenskap var kärleken och glädjen stor. Herrnhutismen har alltid kallats en ”glad kristendom”. Herrnhutismen präglades av en påtaglig livsbejakelse och innerlighet. Fort-sättning följer i nästa nummer.

Klas Lindberg

Bönen i Herrnhut

När man hör människor ifrån andra samfund tala om Herrnhut märker man en sak: Herrnhut är känd som den plats där man bad i över hundra år i sträck!

Herrnhut är en historisk plats. Utifrån Herrnhut sändes missionärer som kom att påverka världen. Bland annat hade man med sin mission och förkunnelse inflytande på några av de män som var med och


Men vad var det egentligen som hände där nere i Herrnhut för snart 300 år sedan?
formade den amerikanska konstitutionen. I Herrnhut hade man ett kontinuerligt bönemöte som varade över hundra år i sträck.

HerrnhutSepia

Kanske inte alla känner till just staden Herrnhut, men påfallande många kristna från olika samfund runt om i världen har hört om den där platsen i Tyskland där man bad i över hundra år i sträck. Många unga kristna i Sverige åker idag till en plats i USA som kallas ”International House of Prayer” i Kansas City där bön har pågått dygnet runt i över tio år nu. Där nämns Herrnhut och ”the Moravian Church” som det herrnhutiska samfundet kallas som en viktig inspirationskälla. Gemensamt för alla dessa människor som inspireras av bönen i Herrnhut är att man har upptäckt att det händer saker när man ber!

Nikolaus Ludwig von Zinzendorf
Nikolaus Ludwig von Zinzendorf

Nikolaus Ludwig von Zinzendorf, född 1700, tog under det tidiga 1720-talet emot böhmiska och mähriska (nuvarande Tjeckien) flyktingar ledda av Christian David. Christians flammande förkunnelse hade samlat hundratals till lovsång och bön. Man gick från dörr till dörr för att vinna andra för Kristus. Snart inleddes förbud mot dessa bönesamlingar som förlöjligades och de väckta förföljdes. De spärrades in i fängelser, i celler, i stall, i slottstorn, etc. En del fick arbeta längs vägarna, fastkedjade i kedjor. Andra skickades iväg till platser långt bort där det var svårt att finna arbete. Till slut blev emigration enda lösningen. Man flydde, berövade alla sina ägodelar, vilket ofta var betydande summor.

Dessa fann en tillflyktsort hos greve Zinzendorf och fick tillåtelse att bygga en koloni på hans mark. Christian David kallade den för ”Herrnhut” (=Herrens beskydd). Ryktet om Herrnhut spred sig och snart kom andra kristna flyktingar från många platser. De representerade olika kristna trosriktningar. Snart uppstod konflikter mellan dessa. Zinzendorf insåg att han var tvungen att göra något åt saken och flyttade helt enkelt ned till Herrnhut och inledde samtal med några av ledarna. Den 12:e maj 1727 valde man tolv äldste med ansvar för den andliga översynen. För att hjälpa den andliga tillväxten skapade man ”Bunden”, ett slags små cellgrupper där man stod i en nära relation till varandra. Dessa möttes regelbundet för bön och för att dela det andliga livet. Under sommaren som följde kom man varandra närmare. Det hela kulminerade i en händelse den 13:e augusti samma år, som förändrade allt.

Christian David
Christian David

Dagen började med att pastor Rothe talade om den heliga nattvarden, och sedan annonserade att det skulle hållas nattvard samma dag. Under nattvardsfirandet bad greve Zinzendorf förbönen. Han bad om hjärtats enhet och att alla skulle ha en fast och orubblig grund i Kristi blod och kors och sist om väckelse. Man bad varandra om förlåtelse och pastorn Johann Lukas Süss ledde de närvarande i en syndabekännelse och uttalade därefter förlåtelseorden. Alla tolv runt bordet upplevde starkt att deras hjärtan fylldes med frid och glädje i den Helige Ande på ett sätt som de aldrig hade erfarit tidigare och de drogs till varandra i en kärleksfull enhet.

Under de två veckor som följde hände åtskilligt. Bland annat blev det väckelse bland barnen. De kunde be i timmar! Men snart dök också olika hot upp.  En bybo tyckte illa om att hans dotter lekte med de väckta barnen, Zinzendorfs släktingar kallnade gentemot honom och retade sig på hans verksamhet. I grannbyarna förbjöds invånarna att besöka någon av de Herrnhutiska gudstjänsterna, och när två män begav sig till ett grannområde för att hålla ett möte blev den ene arresterad och satt i fängelse i Zittau. Dessa händelser bland flera gjorde människorna i Herrnhut övertygade om behovet av obruten bön för Herrnhut. Herrnhut betyder också både ”under Herrens beskydd/vakt” och ”på Herrens vakt”. Inspirerade av 2 Mos 29 och 3 Mos 6:13 delade man den 27:e augusti 1727 upp tiden från midnatt till midnatt upp mellan 24 män och 24 kvinnor

På Hutberg byggdes detta torn till skydd mot dåligt väder för de som bad.
På Hutberg byggdes detta torn till skydd mot dåligt väder för de som bad.

på ett sådant sätt att var och en av dem skulle tillbringa en timme i förbön för att sedan avlösas av den andre. Denna bön sägs ha pågått oavbrutet ända fram till 1847. Genom årtiondena deltog hundratals i deras bönemöten (alltså inte den kontinuerliga bönevakten, utan de vanliga

mötena). Många förundrades över den starka gudsnärvaron och kunde sjunga och ligga på golvet inför Gud i upp till sex-åtta timmar!

Det var utifrån dessa händelser som väckelsen spred sig från Herrnhut. Man blev den första protestantiska rörelse som sände

ut missionärer. 65 år efter denna händelse hade man sänt ut över 300 missionärer över hela världen, bland annat till Danska Västindien och till Grönland. Några av dessa missionärer hade fått nöd för slavarna på Jamaica. Enda problemet för dem var att de inte kunde ta sig till Karibien utan att själva vara slavar. Lösningen? De lät sälja sig som slavar! Det är ingenting man gör lättvindigt. För något sådant krävs en stor portion av Guds kärlek! Allt det här är helt klart häpnadsväckande, men också otroligt uppmuntrande! Jag har nämligen läst i Bibeln att Gud är densamme, igår, idag och i evighet!

Christoffer Ahlbäck

Den herrnhutiska missionen i Tanzania

Evangeliska Brödraförsamlingen Stockholm har inlett ett nytt missionsprojekt i Tanzania. Läs här om hur den

Den så klassiska symbolen för alla brödraförsamlingar, Herrnhuts Lamm, vid prästseminariet och bibelskolan i Lutengano
Den så klassiska symbolen för alla brödraförsamlingar, Herrnhuts Lamm, vid prästseminariet och bibelskolan i Lutengano

herrnhutiska missionen i Tanzania sett ut fram tills idag.

Herrnhutisk mission kom till Tanzania första gången 1891 genom de tyska missionärerna Theodor Meyer och Georg Martin. De slog sig ner

på den lilla orten Rungwe i södra Tanzania som ligger på 1700 m höjd ö h och vars klimat påminner om nordeuropeisk sommar. Man köpte drygt 24 kvadratkilometer mark för att dels bygga en missionsstation på, dels skapa förutsättningar för framtida försörjning av verksamheten i form av framförallt teodling. Idag odlas bananer och avokados på samma mark och bidrar till finansieringen av verksamheten. Den första tiden ägnades uteslutande åt bön. Ett bönhus byggdes och tio år senare började man predika evangeliet. Mellan 1901 och 1904 lyckades man inte få någon enda person att vilja bli döpt eller avgöra sig för Kristus. Först 1906 döptes den första tanzaniern, en kvinna som varit sjuk och blivit botad genom missionärernas medicin. Man måste beundra pionjärernas uthållighet! Ett nytt distrikt skapades, Kyela, drygt 40 kilometer därifrån, men med helt annat klimat eftersom det ligger på en lägre höjd.  Kyrkor byggdes i Ipiyana och Mwayw, Kwimbila, en ny missionsstation någon mil bort,

Clement Mwaitebele överlämnar en kinga till Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm
Clement Mwaitebele överlämnar en kinga till Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm

Lutengano och en medicinsk klinik i Isoko. Också i Utengwole byggdes en tysk missionsstation. man startade en teplantage i Rungwe och en i Kwimbila.

Idag har denna kyrka, som startade under så blygsamma förutsättningar närmare 800 000 medlemmar. Framförallt i den södra och sydvästra provinsen har det skett en stor tillväxt. Som en jämförelse kan nämnas att den lutherska kyrkan som startades tidigare idag har ett medlemsantal på 6 miljoner.

1967- 68 tog tanzanierna över ledarskapet själva. Tidigare hade den herrnhutiska kyrkan, eller som de kallar sig själva, ”The Moravian Church” i Tanzania letts av tyska superintendenter. Vid denna tidpunkt hade man 60 000 medlemmar. Att afrikanerna själva fick leda sin kyrka visade sig alltså vara en mycket viktig åtgärd för att kyrkan skulle börja växa på allvar. Den har alltså sedan 1968 mer än tolvdubblats i storlek!

Idag satsar man mycket på odlingar av olika slag, yrkesutbildning med praktisk inriktning som kan innebära framtida försörjningsmöjligheter. Tyvärr åtnjuter man inte längre något regelbundet understöd från Tyskland, förutom satsningar på enskilda projekt vilka uppgår till ca 20 000 Euro årligen. De flesta satsningar måste  man söka efter ekonomiskt bistånd till på annat håll.

Klas Lindberg

 

Församlingsplantering, kohuvudsoppa och frihetsglädje i Albanien

Under den mörkaste tiden på året – domsöndagstid begav sig två representanter från den Evangeliska Brödraförsamlingen i Sverige, Klas Lindberg från Stockholm och Mike Boije från Göteborg ut på missionsresa till Albanien inbjudna av den lutherska herrnhutiska kyrkan i Tirana och Pogradec.

Kontakten hade knutits på sommarens synod I Königsfeld och syftet med resan var att fördjupa relationerna med trossyskonen i Albanien och uppmuntra till evangelisation. I bibeln kallas Albanien Illyrien. Språket är unikt i Europa och antas härstamma från etruskerna, ett folk som krossades av romarna.

Albanien tillhör ett av de länder som varit mest stängt för evangelium. Under den Enver Hoxha regeringstid från 1944 till hans död 1985 kriminaliserades all religionsutövning och ateismen upphöjdes till enda norm. Idag räknar sig ungefär 50 % av Albaniens 3,5 miljoner invånare som muslimer, 20 % katoliker, 20 % albansk-ortodoxa och resterande 10 % är protestanter eller tillhör andra grupper. De flesta är dock bara troende till namnet. Man firar ofta både muslimska och kristna högtider i samma familj. Under Hoxhas hårda styre led de kristna svårt. Framförallt katolikerna fick många martyrer. De allra flesta som idag är mellan ca 25 och 68 tvingades leva sina liv utan någon som helst kunskap om vad den kristna tron handlar om. Biblar var totalt förbjudna att inneha.

I denna andligt sterila miljö fick några kvinnor, Vjolica Mazi och Viola Grillo möta Gud. De sökte efter en andlig gemenskap. Efter murens fall kom en herrnhutisk missionär från Christiansfeld i Danmark till Tirana. Han blev deras andlige fader. En ny herrnhutisk gemenskap kunde sakta växa fram. Dessa kvinnor började undervisa barnen omkring sig. Idag har de vuxit upp till vuxen ålder och tar ansvar i församlingen på olika sätt, alltmedan barnen fortsätter att strömma till kyrkornas barnverksamhet.

Idag finns det herrnhutiska församlingar på fem platser i Albanien, trots att man inte har någon präst. Prästen Jörgen Beutler från Christiansfeld Danmark besöker Albanien en gång i kvartalet och handhar då sakramenten, döper och delar ut nattvarden och undervisar dem i Guds ord.

Det var en stor glädje att få predika i dessa församlingar med så många barn och ungdomar. Den personliga förbönen efter gudstjänsten rörde många djupt och det kanske blev vårt viktigaste bidrag till att uppbygga människorna i deras tro.

Några dagar efter vårt besök skulle man fira ett viktigt jubileum. Den 28 november var det exakt hundra år sedan man skakade av sig det ottomanska väldet. Hela landet var prytt med den albanska flaggan, den svarta dubbelörnen på röd botten.

Man firade den store Skanderbeg (bilden) som levde på 1400-talet och som besegrade ottomanerna i upprepade strider. Han har på senare år upphöjts till nationalhjälte och hans jättelika svärd visades på Nationalmuseet i Tirana. Efter ett specialbesök i museet blev vi intervjuade av den nationella TV-kanalen och fanns med som ett nyhetsinslag i deras nyhetsutsändningar på kvällen.

På fredagen åkte vi iväg på vindlande vägar över bergen till den vackra staden Pogradec som ligger vid en stor sjö. Församlingen där leddes av ett ungt par med tidigare muslimsk bakgrund. Vi njöt av det fina sommarvädret, men nätterna var kalla med ca 13 grader inomhus. På morgonen bad vi om att få äta en typisk albansk frukost. De tog oss med till en liten sylta där det serverades stora portioner kohuvudsoppa. Allt ovanför bogen togs tillvara, kinder, tunga, nos, läppar, ögonlock etc. Den kraftiga frukosten som åts med vitt bröd och vatten smakade mycket gott, men några bitar vitt kött med slapp konsistens verkade innehålla ovanligt mycket fett och tillhörde inte favoriterna. Det visade sig vara bitar av hjärnan.

Albanien är ett av få länder i Europa med rejäl ekonomisk tillväxt, närmare 12 % per år, men det sker från den näst lägsta utgångspunkten i Europa. Endast Moldavien är fattigare. En hårklippning kostar 25 kronor!

Vi mötte underbara trossyskon i Albanien. De visade oss en stor generositet och värma. Sällan har jag upplevt en så avspänd gemenskap med andra kristna och sällan har jag skrattat så mycket som vi gjorde då vi vandrade på Tiranas gator. Våra syskon längtar efter mer gemenskap med oss och vi har så mycket att lära av dem. Vi behöver varandra.

Klas Lindberg