I den första herrnhutiska församlingsgemenskapen tog man den lutherska och nytestamentliga tanken på det allmänna prästadömet på största allvar. Det är ingen över-drift att påstå att herrnhutismen var 1700-talets radikaler. Även om, eller kanske hellre: just därför att den först och främst var en innerlig Jesusväckelse där den personliga kärleksrelationen till honom stod i centrum fick den betydande politiska och samhälleliga konsekvenser. I många stycken var man långt före sin tid, inte minst när det gällde pedagogiken och missionen, men även på församlingslivets område. Att greve Zinzendorf förespråkade ett avskaffande av all kyrklig hierarki och att titlar blev betydelselösa var i sig något oerhört radikalt. Man blev syster eller bror med varandra! Det var inte endast prästen som skulle ta ansvar för den andliga vården i församlingen. Alla deltog i omsorgen om varandra och det inrättades små grupper för att möta de andliga behoven. Bröder samlades för sig och systrar för sig. Senare delades man upp i undergrupper efter civilstånd och ålder för att alla skulle kunna tala öppet om sina behov i en förstående och varm miljö. Ingenting behövde skönmålas. Var och en skulle kunna lätta sitt hjärta utan att behöva vara rädd för att det som sagts i förtroende skulle vara ute på byn nästa dag eller missbrukas på annat sätt.
Greve Zinzendorf var noggrann med att då någon behövde förmanas, skulle det först och främst ske i en kärleksfull anda. På ett klokt och förstående sätt skulle konfidenten lotsas tillbaka på rätt väg Ingen skulle dock behöva känna sig tvingad att agera på ett visst sätt eller i strid mot sitt samvete. Alla former av tvång eller hyckleri var bannlysta.
Uppdelningen mellan män och kvinnor kan för oss nutida svenskar uppfattas som otidsenlig. Det ska ses mot bakgrund av att man levde så tätt inpå varandra hela livet att de kristna syskonen stod en närmare i många stycken än den egna familjen. Man levde stora delar av sitt liv tillsammans i särskilda hus för män och kvinnor och hade till och med ofta egna gudstjänster där män och kvinnor var skilda åt.
Det utbredda bruket på kyrkogårdarna att låta bröderna vila i jorden på ena sidan gravplatsen och systrarna på den andra vittnar om att den kristna gemenskapen med sina trossyskon gick före andra jordiska band. Kyrkogården kallades ”Guds åker”. För oss kan ett besök på en sådan genuin herrnhutisk kyrkogård te sig både gripande och märkligt.
Över den första församlingen i Herrnhut vilade en äkta och naturlig glädje. Varje besökare slogs av den helt igenom äkta uppriktigheten hos trossyskonen. Den var på ett välgörande sätt befriad från all tillgjordhet och andra konstlade religiösa uttryck. Man älskade att fira gudstjänst tillsammans. Det var inte nog med söndagens högmässa. Man träffades dagligen för att läsa bibeln tillsammans eller lyssna till någons vittnesbörd. Det viktigaste var att få prisa och tacka Gud för allt han gjort för dem. På så sätt utvecklades en levande sångskatt. Greve Zinzendorf skrev själv över 2000 sånger och psalmer (, att jämföra med Martin Luther som skrev 1000). Man blev en sjungande församling och ibland kunde man samlas endast för att sjunga lovsånger till Gud, s.k. ”Singstunde”. Man använde sig av instrument i lovsången och 1732 bildades den första blåsorkestern som också uppförde andliga konserter med bred instrumentering.
Bönen var en livsnerv i kolonin. Man bildade bönegrupper som avlöste varandra så att åtminstone någon bad under alla dygnets timmar. Bönen blev ”motorn” i allt arbete och ingenting var för litet eller för stort för att inte kunna tas upp i bön.
Barnen deltog också flitigt i församlingslivet. De kunde bilda små grupper som gick ut och bad i skogen eller på ängarna och delade trosupplevelser med varandra. Zinzendorf var särskilt glad över detta eftersom han av egen erfaren-het sett hur viktigt det är att barnen redan som små blir uppmuntrade att umgås med Gud. Han var oerhört skicklig på att kommunicera med barn och kunde levandegöra de bibliska berättelserna för dem utan att förfalla till enkelspåriga moralpredikningar. Barnen blev undervisade om Guds nåd. De fick hjälp att förstå försoningens djupa innebörd. För dem blev korset bilden på Guds kärlek som låtit sin älskade son dö en kvalfull död för var och en för att kunna befria dem från deras synder. Ingen gudstjänst var riktigt komplett om inte ett spädbarns joller eller skrik fått ljuda i församlingens lovsång.
Ryktena om den innerliga gemenskapen i de herrnhutiska församlingarna spreds genom grevens kontakter till kungar och furstehus runtom i Europa. Dessa uppmanade herrnhutarna att grunda liknande församlingar också i sina länder. Så fördes verket vidare i Europa. Zinzendorf sände ut herrnhutarna två och två och det var uppseendeväckande att se med vilken kraft dessa enkla hantverkare predikade evangelium och fick många anhängare överallt dit de kom.
I huset där bröderna bodde fanns det somliga som härdade sig genom att avstå från nattens vila i en säng. Man lade sig istället i halm på golvet för att vara redo att sändas ut vartsomhelst i världen. Det fanns nämligen en brinnande kallelse från Gud i kolonin att åka långt ut i världen med evangelium. Snart skulle den lilla herrnhutiska församlingen sända ut missionärer till andra sidan jordklotet. Deras insats som missionspionjärer kan inte nog uppskattas och denna period i den lutherska kyrkans historia kom att bli en av dess mest gripande. Många inspireras än idag av dessa missionärers öden till nya bragder för Gud.
Klas Lindberg
