Om Herrnhutismens historia
Något om herrnhutismens historia
Motreformationen hade skapat en hätsk stämning mot olika protestantiska grupper i framförallt i Böhmen och Mähren, nuvarande Tjeckien och de tvingades fly norrut hotade till livet.
Den unge greven Nikolaus von Zinzendorf öppnade sitt gods Berthelsdorf i Nordöstra Tyskland. Där fick dessa flyktingar en fristad och byggde en koloni vid berget Gutberg. Den nya byn fick namnet Herrnhut som betyder ”Herrens beskydd”. Greve Zinzendorf blev deras ledare och man försökte skapa en radikal gemenskap efter urkristet mönster.
Tyvärr orkade inte den lilla kristna kolonin hålla sams. Teologiska motsättningar uppstod och till slut gav greven upp. Efter att ha förmanat alla 57 hushåll och man endast kunnat enas om att alla var syndare och i behov av Guds nåd, beslöts att lägga ner hela projektet och fira en sista nattvardsgång och sedan gå skilda vägar. Då skedde något underbart!
Under vandringen mot kyrkan råkade de värsta antagonisterna hamn bredvid varandra. Under vandringen försökte de trevande nå tillbaka till den varma gemenskapen man haft i början. Spridda ord om förlåtelse hördes, men först efter pastor Rothes inträngande predikan med efterföljande allvarliga syndabekännelse kunde grunden läggas för det som sedan förändrade allt. Då pastorn uttalade förlåtelseorden var det som om himlen öppnades. Ingen hade tidigare varit med om något liknande. Deltagarna kunde nästa känna den gudomliga närvaron och kärleken rent fysiskt. Guds ande kom med ny kraft och sköljde bort allt gammalt groll. Försoningen med Gud och varandra blev startskottet till en världsomspännande rörelse, som trots sin litenhet haft stort inflytande. Dagen då detta skedde, den 13 augusti 1727, räknas som herrnhutismens födelsedag.
Alla titlar lades åt sidan och man blev bror eller syster med varandra. Kristi självutgivande kärlek på korset då han tog på sig hela mänsklighetens skuld inför Gud blir det centrum runt vilket allt annat organiseras. Man ville se till allas olika behov. Alla var viktiga och uppmuntrades att skriva ned sina levnadsberättelser. (I Brödraförsamlingens arkiv i Stockholm finns en unik samling ”levnadslopp” från mitten av 1760-talet och framåt. Det utgör en enastående inblick i den ”vanliga” människans livsvillkor och gudsförtröstan.)
Hela världen blir det nya arbetsfältet för dessa enkla hantverkare och bönder. Inga reste så mycket och så långt som de första herrnhutarna i ivern att föra ut evangeliet.
I många avseenden var man långt före sin tid, exempelvis på ekumenikens och missionens område, jämlikhetens och pedagogikens.
I denna gemenskap växte sig kärleken till Jesus och till trossyskonen allt starkare, och bönelivet utvecklades. Man hade dagliga bönesamlingar och dessutom en bönevakt vilket innebar att det under dygnets alla timmar fanns någon som bad för den växande rörelsen. Orsaken till denna bön var att man insåg att missionärernas villkor ofta var så svåra att de behövde det kontinuerliga beskydd som förbönen kunde ge.
"Den glada kristendomen"
Herrnhutismen har kallats för ”den glada kristendomen” där sången fick ett stort utrymme. Man skrev många lovsånger och psalmer av vilka den för oss mest kända är Sv. Ps, 58 (Hjärtan, enigt sammanslutna).
Herrnhutismen hade en mer avspänd syn på dåtidens seder än exempelvis pietisterna som medvetet drog sig undan allt ”världsligt”.
Greve Zinzendorf lär ha sagt: ”Att rida, att fäktas, att dansa och dricka ett glas vin, kan aldrig vara synd. Det är ju bara rent umgängesvett.”
För att uppmuntra kolonins invånare lät greve Zinzendorf varje dag sätta upp ett särskilt bibelord som alla kunde läsa, ett ”lösenord” för dagen. Andaktsboken ”Dagens Lösen” som utkommit sedan dess är den andaktsbok i världen som har varit i bruk längst. Den är spridd över hela jorden och översattes senast till albanska.
Kärleken till de lidande folken i världen är mycket levande i den herrnhutiska gemenskapen. De första missionärerna som sändes ut var unga, tyska män som var beredda att låta sig säljas som slavar till danska godsägare för att på det sättet nå de lidande slavarna på ön S:t Thomas i Västindien, en dåtida dansk koloni. Detta behövde aldrig göras, men herrnhutarnas kärleksfulla attityd gentemot slavarna gjorde att många drogs till dem och snart hade ett flertal västindiska församlingar skapats.
Också Grönland fick missionärer, liksom många andra platser i världen. Under en period var var tionde herrnhutare stationerade som missionär på Grönland.
Herrnhutismen nådde Sverige relativt tidigt, inte minst genom hemvändande karoliner som påverkade kyrkan på flera sätt. Många präster i Svenska kyrkan tog starka intryck och framförallt i Stockholm, Göteborg och Karlskrona fanns stora grupper, även i norra Norrland. Under denna tid hade adeln privilegiet att kalla egna präster till sina slottskyrkor. De herrnhutiska prästerna var genom sin kärleksfulla framtoning mycket omtyckta och kunde utifrån sina relativt fria tjänster sprida herrnhutismen inte minst inom samhällets högre kretsar.
När rörelsen var som störst i Sverige var över tusen personer berörda över hela landet. Ofta fick de utstå förföljelse från kyrkan eftersom det rådande Konventikelplakatet förbjöd kristna samlingar om inte leddes av en präst. Trots denna press förblev man lojal mot kyrkan och visade aldrig några ambitioner att bilda en egen kyrka. Tron var ju densamma! Motståndet från svenska statens sida mot alla kristna rörelser utanför Svenska kyrkan, gjorde det omöjligt att starta nya församlingar. Istället fick man bilda ”societeter”, alltså mindre sällskap som möttes i olika hem eller i andra utrymmen.
I Sverige finns det idag två herrnhutiska församlingar, vår församling här i Stockholm, och en församling i Göteborg. Herrnhutismen är än idag en världsvid rörelse, internationellt känd som The Moravian Church. Den största herrnhutiska kyrkan finns i Tanzania och har närmare 800 000 medlemmar. Den fortsätter att växa, medan exempelvis den traditionella herrnhutiska kyrkan i Tyskland som är ett fristående luthersk samfund minskar i antal.
Fortfarande inspireras dock kristna från alla samfund av det som hände i den tyska byn Herrnhut på 1700-talet, som exempelvis 24/7-rörelsen och IHOP KC.
Idag finns goda möjligheter att besöka Herrnhut. Boendet är bekvämt och man erbjuds att delta i olika gudstjänster och aktiviteter (på tyska), men man kan också bli guidad av engelsktalande guide och få en detaljerad inblick i historien och i dagens verksamhet. Ett besök på fabriken där Herrnhutstjärnan tillverkas är ett måste!