För herrnhutismen framstår utan vidare Nikolaus von Zinzendorf som den viktigaste bäraren av dess ”andliga DNA”. Vi kan genom våra iakttagelser av honom som person och de värde-ringar han stod för bättre förstå själva kärnan i herrnhutismen. Vilka faktorer hade påverkat honom? Vad var det som gjorde att så många människor drogs till honom? Vilket arv lämnade han efter sig? Och till sist den kanske för oss viktigaste frågan: Vad har han att säga oss idag?
Naturligtvis kan aldrig en ensam per-son helt och hållet i sin egen person avspegla en hel rörelse, men otvetydigt fanns hos denne greve särskilda drag och karaktärsegenskaper som starkt bidrog till att just denna varma, men ibland missförstådda, väckelserörelse uppstod.
Inledningsvis vill jag understryka att jag långtifrån är någon expert på Herrnhutismen, snarare befinner jag mig på en upptäcktsresa där jag delar med mig några av mina iakttagelser under resans gång. Många av dessa upptäckter har gjort mig glad och det är inte svårt att känna sig befryndad med Nikolaus von Zinzendorf. Han var redan på sin tid långt före sin tid och har definitivt mycket att säga oss också idag!
Andlig längtan och total uppriktighet
Först och främst var greve Nikolaus von Zinzendorf en person som redan som liten hade en längtan efter Gud. Hans samvete var mycket känsligt och det är rörande att läsa om hur han anförtror sig åt sin moster och pratar med henne om allting, inklusive sina egna misslyckanden och synder. Hela hans gudsrelation präglas av stort allvar från barndomen och livet igenom. Då han som barn vandrade ensam fram och tillbaka i de stora slottsgemaken samtalade han med Jesus som till en bror och berättade för honom om sina svårigheter, glädjeämnen och planer. På så vis lade sig mycket till rätta och hans gudsrelation blev allt innerligare. Det berättas att han i unga år skrev små brev till Jesus som han sedan lät fara iväg med vinden. De innehöll barnsliga men mycket uppriktiga böner. En gång stod han framför några tomma stolar och höll en liten predikan. Några svenska soldater som kommit för att plundra godset blev så rörda av den lille pojkens predikan att de gick vidare utan att ha gjort någon skada. Berömt är också det tillfälle då han i vuxen ålder på konstmuseet i Düsseldorf står inför en tavla som föreställer den törnekrönte Kristus, målad av Domenico Feti med undertexten: ”Detta led jag för dig! Men vad har du gjort för mig?” Han hade sedan länge haft som sitt livsprogram att tjäna Gud och verka för hans rikes utbredande, men dessa ord berörde honom djupt ochhan tvingades erkänna att han inte hade något bra svar på frågan. Han bestämde sig för att i allt sätta Kristus främst och enbart tjäna Honom. Det fanns en hängivenhet hos honom som inte nöjde sig med en ytlig förståelse av vad det innebär att vara en kristen. Han ville leva nära sin Frälsare och Herre.
Ödmjukhet och tolerans
Zinzendorf hade fått en gedigen luthersk uppfostran framförallt genom sin mormor Henriette Katherine von Gersdorf. Hon stod i tät kontakt med de framstående pietistiska ledarna, Jacob Philip Spener och August Hermann Francke. Efter faderns tidiga död och moderns omgifte var det hos henne som grunden för hans framtid lades. Hon var angelägen om att den lille greven skulle bli bevarad från högmod över sin höga börd och så tidigt som möjligt ta sin frälsning och gudsrelation på största allvar. Därför skickade hon honom redan som tioåring till en av Franckes skolor med orden att man inte skulle spara med riset på honom när man ansåg att det behövdes. Francke menade att barn inte skulle ägna sig åt lek och bus. Istället borde de uppmuntras till att göra bot och leva i allvarlig omvändelse. Det hände många gånger att den lille greven som var impulsiv och ett litet brushuvud bröt mot dessa hårda regler. Då agades han inför sina kamrater eller fick åsneöron påhängda och skickades ut på gatan för att skämmas. Eftersom han avskydde tvång bar det honom att gå in under dessa stränga regler. Men han valde ändå att lyda sina föräldrar eftersom han var övertygad att det var vad Gud förväntade sig av honom.
Då han blev äldre utvecklades relationen med Francke. Han hade långa och förtroliga samtal med honom. Trots detta hamnade han till slut på pietisternas kättarlista. Det kan ha att göra med att han inte delade deras stränga syn på dans, ridning eller fäktning, som pietisterna ansåg för ett syndens verk. Zinzendorf var greve och insåg att för att kunna nå adeln måste vara förtrogen med deras seder. Även vad gäller bruket av vin och tobak var Zinzendorf tolerant.
Förlåtelse och försoning
Trots att Zinzendorf upplevt så smärt-samma erfarenheter av pietistisk trångsynthet blev han aldrig bitter. Inte ens den förmyndare som föräldrarna över-lämnat ansvaret för den unga pojken till och som visade sig vara en ytterst svekfull person kunde få honom att förfalla till självömkan eller till att hysa agg. Att leva i förlåtelse blev för honom en livsprincip. Alla dessa erfarenheter av missförstånd, falska beskyllningar och andra motgångar ledde honom in i ett rikt böneliv. Han till-bringade timmar dagligen i bön. Ingen av dem han mötte kunde undgå att gripas av den starka Kristuslikhet som han utstrålade.
Han ansåg inte som sin uppgift att gå fram med pekpinnar. Men i sina kärleksfulla förmaningar var han oerhört rak. Dessa förmaningar skedde av ren omsorg. Han ville inget hellre än att hjälpa dem som vände sig till honom att få en innerlig och förtröstansfull relation med den Uppståndne. Ibland hände det dock att dem som han för-sökte hjälpa, missförstod honom och vände sig emot honom. Ingenting kunde dock slå ner hans mod. Hans djupa längtan var att Guds rike skulle ta allt mer gestalt i hans eget liv. Han var alltid medveten om sin egen synd och sitt behov av nåd och förlåtelse. Det hjälpte honom att bemöta andra ödmjukt och utan fördömelse.
När Anden föll på den församlade skaran i Herrnhut den 13 augusti 1727 var det ett försoningsverk utan motstycke. Dessa olika grupper som samlats, lutheraner, reformerta och avlöpare till de böhmiska bröderna med flera förföljda grupper hade under en period nästan slitit sönder varandra i olika lärostrider. Redan på vägen till den utlysta nattvardsgången greps de plötsligt av en innerlig och stark kärlek till varandra. Efter en gemensam syndabekännelse och det efterföljande nattvardsfirandet såg de på varandra i ett helt nytt ljus. Alla murar var borta. De började till-tala varandra med ett ”du”. Nu var de systrar och bröder. Hierarkier lades åt sidan och plötsligt såg de hela världen som sitt arbetsfält. Alla måste få ta del av den kärlek de själva fått ta emot av deras älskade Frälsare! Man skulle kunna säga att hela den herrnhutiska väckelsen föddes ur en mäktig försoningsakt som förenade kristna från olika läger i en innerlig, djup och varaktig kristen syskonkärlek. Zinzendorf sammanfattade denna viktiga händelse som brukar betecknas som Herrnhutismens födelsedag: ”Vi lärde oss att älska.”
Lära och liv
Greve Zinzendorf var lutheran i djupet av sin själ. Han var tryggt förankrad i Guds nåd och svävade aldrig på målet vad gäller rättfärdiggörelsen genom tro. Ingen seriös luthersk teolog ifrågasätter Zinzendorfs andliga hemvist i den evangelisk-lutherska fåran. Den var ett med honom, men läran fick aldrig ställas över den kärleksfulla tillämpningen av densamma. Läran behövde omsättas i liv. Han hade svårt för att förlika sig med alla de ändlösa teologiska stridigheter som ständigt pågick bland reformatorernas företrädare. I hans ögon tycktes de komma allt längre från varandra ju mer de diskuterade lärofrågor. För honom var det viktigaste att ha en innerlig tillitsfull relation till Frälsaren, något som varje kristen borde eftersträva. Utan kärlek faller den kristna tron platt till marken. Han förkunnade ingen syndfrihetslära. Tvärtom var han mer medveten om sin egen synd än vad de flesta är idag. Han ansåg att det var viktigare att för-stå djupet av sin egen skuld än att på-peka andras fel och brister. En öppen bekännelse av synd inför Gud och trossyskonen gjorde vägen fri för den helige Ande att verka, menade han. Då röjdes all prestige undan och alla blev jämlikar inför Gud.
Det viktiga var att hjälpa människor att se den Korsfäste och Törnekrönte för sin inre syn och i tron ta Honom till sitt hjärta. Den kristliga kärleken mellan trossyskonen var vägen att realisera Guds rike på jorden. Den var från början till slut att Guds verk genom den helige Ande. Där Anden fick verka skulle människor föras till Gud. Alla initiativ som togs av församlingen i Herrnhut föregicks av perioder av bön. Man ville inte verka på en plats där Guds Ande inte först förberett marken.
I denna kristna gemenskap var kärleken och glädjen stor. Herrnhutismen har alltid kallats en ”glad kristendom”. Herrnhutismen präglades av en påtaglig livsbejakelse och innerlighet. Fort-sättning följer i nästa nummer.
Klas Lindberg
